I vår serie om hur man traditionellt sköter och använder en allmogebåt har vi återkommande skrivit om spriseglet i några nummer av Träbiten (24, 64 o 117). Vi utgår ifrån den enkla spririggen och hur den har använts i Bohuslän. Masten är då ostagad och förseglet är flygande, alltså utan förstag.

Seglen benämns:
Förseglet kallas för klyvare
Spriseglet kallas för fock
Stagas masten får seglen nya namn. Då kallas förseglet för fock och spriseglet för storsegel.
De olika beteckningarna som redovisas nedan är dock desamma vare sig masten är ostagad eller stagad.

RUNDHULT
Till mast och spristake använts vanligen gran. Granen – mastämnet – skall torka långsamt. Vid avbarkningen lämnar man lämpligen kvar partier av bark runt ämnet med jämna mellanrum, detta för att förhindra större längsgående sprickor. Ju längre ämnet får torka, desto bättre blir masten. Som regel brukar man anse torkning över en vinter vara tillräckligt. Viktigt när det gäller att torka virke är jämn temperatur att det ligger luftigt, samt jämn och plan uppallning.

Att bestämma mastens längd och grovlek kan vara svår om man ej har något att jämföra med, t. ex. en gammal mast till en liknande båt. På en bohusjulle gäller den allmänna regeln att mastens längd skall överensstämma med båtens längd. När det gäller spetsgattade båtar är givetvis båtens bredd och djup lika betydelsefulla, varför en enhetlig regel här är svår att finna.

Masten skall vara grövst vid masthålet, ca: 85-90 mm på en 16-17 fots julle. Roten på masten göres rektangulär för att få bästa tänkbara fäste i mastspåret. Avsmalningen mot toppen på en ostagad mast blir ganska liten, eller cirka två tredjedelar av grovleken vid masthålet. Beslagen för fallen varierar något. På den ostagade masten är det lämpligt att i toppen möjliggöra så att en ögla i vilken förseglets fallblock är fäst, kan träs på masttoppen. Skall masten stadgas fäster man i stället ett smitt järn med öglor runt masttoppen. För storsegelfallet är det brukligt att sätta en skiva i masttoppen, ett så kallat skivgatt.

Ett gammalt och mycket rekommenderat sätt att impregnera en mast är att låta mastroten stå i en spann med rå linolja. Den skall stå tills den inte ”dricker” mer och träet därmed är mättat. Om man därefter oljar masten med rå linolja blandat med lika delar terpentin har den fått en bra start. Innan man använder masten får man dock se till att den inte smetar av sig och svärtar ner seglet. Det kan därför vara lämpligt att efter en tid lacka masten och därmed få en mer behaglig yta.

En ostagad mast har många fördelar på en liten och helt öppen båt. Framförallt är den lätt att rigga både på och av, såväl vid land som till sjöss. Förr var detta av stor betydelse, t. ex. vid fiske då det var viktigt att inte avdriften blev för stor och en avmastad båt således var att föredra. Detta har också vissa fördelar ur säkerhetssynpunkt. En ostagad mast böjer sig vid hårdare vindstyrkor, vilket gör att man ej behöver reva så tidigt utan vinden blåser ur seglet istället. Ytterligare en aspekt är att vid hastiga byar, som vid åska, bryts masten av om den är ostagad, istället för att båten kantrar. En negativ faktor är att båten får en något sämre seglingsförmåga, framförallt vid bidevindssegling.

För att man lättare skall kunna resa masten till sjöss finns det ibland på vissa jullar en bräda, eller en ”låda”, i framkant av masthålet. Man sätter mastroten mot brädan och reser masten rätt akterifrån. När masten är rest skjuts sluthultet för. Ibland kan det vara nödvändigt att pressa ner en rejäl kil också.

Till spristake är det en fördel om man kan finna en slana som har lämplig grovlek direkt efter avbarkningen. Därmed bibehåller man den naturliga svikten och styrkan, vilken givetvis reduceras vid en nedhyvling. Man brukar dock hyvla av något mot roten, varför största grovleken blir en till två fot uppåt.

Spristakens längd bestäms av seglets storlek, det vill säga måttet diagonalt från halshornet till sprihornet. Är spristaken för liten får man fel vinkel mot masten. Belastningen blir då för stor både på spristaken, som inte bär upp seglet, och på hanken som då kanar ner längs masten. Seglet förlorar då sin ursprungliga fyrkantiga form och en massa veck uppstår. När seglet inte står bra på grund av detta säger man att det är dåligt piggat (pikat).

Hanken eller spristroppen håller spristakens rot fast vid masten. Genom att splitsa en ring av hampa får man en bra hank. Vill man att hanken skall sitta exakt, bändslar man ett öga som passar spristakens rotända. Denna skall vara något nedfasad. Skulle hanken var för stor tvinnar man runt öglan en eller flera gånger, så att den passar bättre.

Man lägger hanken runt masten så den bekniper sig på bästa sätt – observera att detta är viktigt. Hampa är bästa materialet till hank då den är lagom fet och kärv. Hanken skall vara knapp runt masten för att bäst hållas på plats. Vill den ändå hasa ner är det ett gammalt knep att väta den i vatten först, den krymper då och ”biter” sig bättre fast. Vid längre segling kan det hända att man behöver fukta den om igen när den torkat.

SPRISEGLET
Hur man i detalj syr segel är ett för stort kapitel för att vi här skall kunna gå in på det. Vad som snarare kan vara av intresse i detta sammanhang är seglets form, varför vi här presenterar ett par beskrivningar över hur spriseglet tidigare har sytts (ur Träbiten nr 5): ”Carl Elis segelsömmare på Sydkoster under 1920-talet, skar seglet på en snäcka (snipa) nästan rakt upptill, så när som på att han skar varje våd en tum kortare från masten räknat. Han använde fyra våder av elvans bommullsduk, samt lik av hampa.”

Detta tillvägagångssätt har länge funnits kvar i norra Bohuslän. Söderut blir seglet mer pikat. Vi låter segelmakare Johan Olsson som varit verksam på Gullholmen till slutet av 1950-talet, berätta hur han sydde ett sprisegel. ”Till ett bra segel använde vi segelduk nummer 12, som var 140 centimeter bred. De nya längderna i centimeter var besvärliga då vi alltid annars räknade med alnar, fot och tum. När vi mätte upp seglet började vi i akterkant och utgick från trådrätan i duken. Överst skar vi ned seglet 15 tum mot masten, eller 12 tum på den stora yttre duken. Ett normalt sprisegel var tre alnar i överkant (180 cm). Underkant, som då var fyra alnar (240 cm), skars till en jämn rundning nedåt, som var sex tum på mitten. Därpå syddes seglet ihop på maskin och vi gjorde då även blindsömmar i den breda duken. Man började alltid fålla i underkant från skothornet på styrbordssidan. Fyrdubblingen syddes även på denna sida. Liken av tjärad hampa syddes mitt emot, på babordssidan. När man likförde skulle övre liket och mastliket vara rejält sträckta. Sedan bändes kauser och revlöjder under. Revbanden sydde vi i regel i sömmarna.”

RIGGNINGEN
Till sprisegel har man traditionellt använt hampa, cirka 1 tum grov. Fallet löper, som tidigare nämnts, genom en skiva i masttoppen, skivgattet. Längden skall vara drygt dubbla mastlängdens, det vill säga att båda ändarna skall gott och väl räcka ner till pinnen under toften.

Det bästa sättet att fästa fallet vid seglet är en rack. Detta är en järnring som träs på masten och som har en ögla uppåt för fallet samt en krok neråt som man hugger fallhornet i. Seglet hålls därmed ordentligt intill masten, vilket kan vara svårt annars, speciellt när det ej är helt hissat i topp.

Mastliket fästs vid masten på olika sätt. Genom seglets listhål kan man t. ex. bändsla fast det vid mastringar av trä, rotting eller järn. Nackdelen med denna metod är att ringarna måste träs på masten varje gång seglet skall sättas. Eller att man får besvär med att knyta fast dem varje gång. En enklare metod är att göra korta stroppar som sitter fast i listningshålen. Stroppen knyts därefter runt masten och bildar på så sätt en ring. Eventuellt kan i ena ändan finnas en splitsad ögla där den andra ändan kan träs igenom och hållas fast med en enkel knut eller stjärnaknop.

Den tredje och kanske vanligaste metoden är att använda en listlina som träs genom hålen och runt masten allt eftersom seglets hissas. Vid hårdare vind märker man snart att listlinan har sina svagheter. Seglet vill då gärna dra sig snett i förhållande till masten. Går listlinan av, måste seglet halas ner och en ny lina skäras i.

Ett gammalt beprövat sätt att sträcka halsen på seglet är att använda en timmerstek. I halshornet finns då en stropp som man binder runt masten med en knop. Denna knop bruka också användas på vått virke. Stroppen träs minst tre gånger runt sin egen part. Man till ordentligt åt båda håll och finner då att denna timmerstek är mycket effektiv.

En annan lösning är att trä halsstroppen ett varv runt masten och sedan belägga stroppen under toften. Detta sätt vill vi ej rekommendera om seglet är gammalt och skört, då elasticiteten minskar och seglet lättare kan sköra.

Huruvuda spristaken skall sitta om styrbord eller om babord på spriseglet har förorsakat många tvister. Någon vedertagen regel finns inte, men vi rekommenderar följande. På en mindre båt, där det är för trångt och opraktiskt att stå bredvid masten – en eka eller en norsk snipa  kan ju då till och med kantra – är det bäst och smidigast för en högerhänt person att sätta spristaken om styrbord. Seglet hissas i topp, man fångar in spriöglan med vänster hand, sticker roten till spristaken förut i sjön över styrbords bog och trär därpå spriöglan över spristakens klena ända och skjuter slutligen staken uppåt med vänster hand. Från denna position är det som regel ganska lätt att sätta fast spristakens rotända i hanken, som man redan från början satt fast runt masten.

På en större båt, där spristaken blir både längre och tyngre, är babordsidan att föredra. Här måste man stå bredvid masten, oftast på toften, för att utföra ovanstående moment. När det gäller riktigt stora segel får man nöja sig med att hissa det cirka två tredjedelar på masten för att kunna nå öglan i sprihornet. Den högerhänte står då till babord och skjuter upp staken med sin starkaste arm, vilket kan vara nog så besvärligt om vinden fångar ett stort segel. Får man sedan bara spristakens rot i hanken, kan seglet hissas i topp och hanken justeras.

STORSKOTET
Storskoten bör vara ganska grovt, cirka 2 tum och av hampa. Då man som regel i småbåtar måste hålla i skotet ganska ofta märker man snart att hampa är ett praktiskt och behagligt tågvirke för detta ändamål. På ett mindre sprisegel räcker det med ett enkelt skot, som man belägger runt en pinne i halebänken, toften eller ässingen. Man använder alltid i detta fall nyckstek. Skotets längd skall vara rejält tilltagen, eller så långt att, när seglet är full utfirat, skotet når skotpinnen på läsidsidan och upp till rorsman även om denne sitter på ässingen i lovart.

När man ej för handkraft vid måttliga vindar orkar skota in seglet kan det vara lämpligt att använda ett dubbelt skot med två block och ersätta pinnarna med en levang. Skotet läggs i detta fall oftast fast med en nyckstek vid en knap på det nedersta blocket.

FÖRSEGLET – KLYVAREN
Som tidigare nämnts kallas förseglet för klyvare om masten är ostagad. Man säger att seglet hissas flygande när det saknar förstag.

I halshornet sitter en kort stropp med en krok, vilken fästes i öglan i stävskenans övre del. För att klyvaren skall sträckas ordentligt är det viktigt att fallet har dubbla block. På det nedre blocket finns en krok som hugger i fallhornet. När klyvaren hissas måste man se till att den är rejält sträckt genom att lägga fallet runt pinnen under toften, dra åt sig fallet i brösthöjd med vänster hand och ta hem slacken med höger hand. Man belägger fallet med en enkel nyckstek i pinnen under toften, så att även denna är lätt att rycka loss. Ändarna på fallen ligger upprinkade under respektive pinne på durken. När seglet är nedtaget krokas fallet i stävöglan och sträcks upp och stagar därmed masten.

Klyvarskoten av klen hampa är enkla och dras genom kauser av järn eller donskoppar som är splitsade i stroppar. Dessa är fastsatta en bit akter om masten. Fördelen med detta är att skotpunkten lätt kan flyttas vid behov. Skotet beläggs på en pinne mitt under toften framför rorsman och även här använder man nycksteken. Det kan vara lämpligt att binda samman skotändarna med varandra så de ej rappar ur sina kauser om man tappar skotet.

På ett mindre segel räcker det att fästa skotet med ett halvslag vid skothornet. På större båtar kan det vara lämpligt att istället använda en patenthake av metall. Därmed slipper man också rappa ur skotet varje gång seglet tas ur båten. Kauser som skotet löper genom är vanligen av pockenholts eller järn, men kan givetvis också bytas mot block.

Stagas masten, fästes främre liket till staget med listor av metall, t. ex. pistol- eller karbinhakar, vilka helt ersatt äldre modeller av hårt trä eller ben. Härmed är ej förseglet flygande, varför det byter benämning och kallas för fock. Är båten alltför lovgirig flyttas staget ut på en klyvarbom, som kan vara av skiftande slag. På en julle är det t. ex. vanligt med en bom av järn på cirka en fots längd.

Formen på en klyvare/fock till en spririggad båt avviker ej från andra riggars försegel. Huvudsaken är att seglen såväl till storlek som placering är väl balanserade mot varandra. Detta för att undvika att båten blir lov- eller fallgirig, så att den måste seglas med ett visst bromsande roderutslag. Förseglets storlek bestäms också av att skothornet skall kunna halas förbi masten vid stagvändningar utan att hänga upp sig.

FÖRSTAG OCH VANT  
En ostagad mast har givetvis sina begränsningar. Allt eftersom seglen görs större blir stag och vant allt nödvändigare. Förutom att staga masten har förseglet en positiv effekt på seglingsförmågan. I och med att fockens främre lik fästes vid staget hålls det nämligen lättare sträckt.

Det enklaste sättet att fästa såväl stag som vant i masttoppen är att göra en splitsad ögla i respektive ända. Öglorna smygs över toppen och vilar mot påsatta klossar, små kindbackar av trä. Förstaget sträckes tajt  och schacklas till en ögla i stävskenan eller genom ett hål i stäven. Vanten fästes vid röstjärnen. Dessa är oftast av plattjärn och sträcker sig ner över åtminstone två bordgångar för att fördela trycket bättre. De är fastsatta med ett par genomgående bultar i bordläggningen och sticker upp en knapp tum över ässingen. I den överskjutande delen av järnet finns ett hål borrat, lagom till en schackel.

På senare tid har vanten sträckts med så kallade vantskruvar. Tidigare användes den betydligt enklare metoden med taljrep. För att kunna använda taljrep splitsar man fast en kaus i vantets nederända. I kausen fäster man sedan en kort stropp av hampa. Stroppen/taljrepet trär man sedan tre fyra varv genom schackel och kaus och virar den sedan flera varv runt de egna parterna, för att slutligen belägga den. Det går givetvis att göra på samma sätt med förstaget.

Till stag och vant har man tidigare använt hampa. Problemet med att använda hampa här är att tågvirket töjer sig och att taljrepen således måste sträckas med jämna mellanrum. Idag är rostfri wire det vanligaste. När masten blivit stagad har man möjlighet att utöka riggen med såväl toppsegel som klyvare.

En ökning av segelstorleken innebär också att det enkla skotet bör ersättas med dubbla skot i storseglet. Det ena blocket löper på en levang och det andra sitter i storseglets skothorn. Skotets fasta part fästes i skothornsblocket, löper så genom de båda blocken och belägges på en knapp på sidan av det block som löper på levangen. Även fockskotet kan behöva skäras i ett block på var sida.

Man kan givetvis också rigga en del båtar med flera sprisegel, exempelvis de gotländska två- och tremäninngarna. I Bohuslän har det förekommit mera sparsamt på de mindre öppna båtarna under 1900-talet, tidigare var det dock vanligt – se Träbiten 110 Tosejlarn. Men på de större kågarna, de som var över 20-22 fot, kunde man även rigga en liten mesan. Seglet har varit smalt och trots detta ändå svårt att skota. Mesanskotet har varit fäst i akterkant av rodret. Två block har använts här, liksom på storskotet, men med den skillanden att skotändan kommit från det övre blocket för att kunna dras in i båten. För att sträcka ut seglet tillräckligt akterut vid skotningen har man också använt en mindre bom i nederkant av seglet. Ena ända har stuckits i skothornet och den andra har fästs vid masten med en extra hank. På denna bom har man belagt mesanskotet på en liten knapp nära masten.

Då föreningens egenbyggda båt ”Kågen” för denna rigg finns mer beskrivningar i boken ”Kågen. En dokumentation av ett båtbygge”. Tryckt 1980

TOPPSEGEL

Det toppsegel som mest använts till sprisegelriggade båtar är trekantigt, listat till en lös toppstång. Längden på denna brukar vara densamma som mastens, men i de fall stångens nedre ända fästes vid spristaken blir den till och med längre. Stången kan fästas vid masten på flera sätt. Fallet skäres vanligen genom ett block överst i masten eller på en större båt genom en skivgatt i masttopp. Stångens nederända fästes som regel mot spristaken med en extra hank eller en liten stropp. Den kan även surras direkt mot masten. Skotet sträcks genom en kaus eller ett litet block i ytterändan av spristaken för att beläggas på en liten knap vid spristakens rotända. Trekantseglet är som regel likfört helt runt om.

Om vinden friskar i, ca: 8-10 sekundmeter eller mer, är det dags att reva. Man söker sig i möjligaste mån i lä om någon holme eller annat land för att i lugn och ro kunna reva seglen.

Börja med storseglet. Rulla seglet hårt från underliket upp till den rad med revsejsingar, som är aktuell och knyt sejsingarna med lätt uppdragbara knopar. Dra halsens stropp genom den kaus på mastliket som sitter mitt för raden med revsejsingar. Dra på samma sätt storskotet genom den kaus, som sitter på akterliket.

Seglet hissas nu inte i topp utan hålles lågt i båten. Är då spristaken ”för lång” gör man en najhank, en liten stropp på ca halvmetern med en splitsad ögla i vardera ändan. Den större öglan träs in på spristaken uppifrån genom seglets sprihorn varefter den mindre träs på spristakens spetsiga ända (nock). Detta gör att spristaken kan sticka upp ovanför seglet och att detta därmed kan hållas lågt på masten och i båten.

Klyvaren revas efter samma princip.

ATT SEGLA MED SPRISEGEL – NÅGRA GRUNDREGLER
Båten skall inte hänga, dvs. vara för hårt lastad akterut.
Detta gäller även masten, som snarare skall vara stagad något förut.
Spriseglet skall stå snyggt, med ett litet veck längs spristaken när denna sättes, för att sedan planas ut av vinden efter en tids segling. Om det sedan blir veck i seglet från skothornet mot masttoppen, har spristaken hasat ner på masten. Detta är vanligt! Skjut då ånyo upp hank och spristake.
Om ej hanken sitter kvar på masten utan ständigt hasar ner, doppa den i vattnet så att den krymper något och sluter till om masten.

Fall och skot skall lätt kunna ryckas loss.
Storskotet fästes runt halepinnen med en nyckstek. Följ även den goda regeln: ha skotändan över knät.

Rorsman sitter i lovart på en liten båt.
Gasten sitter med fördel på durken och placerar sig där det är mest fördelaktigt för seglingen: rörlig barlast.

Vid stagvändning:
Lova upp mot vinden med en bestämd rörelse med rorkulten, dock utan att onödigt bromsa upp båtens fart.
Låt båten segla över stag – ryck inte loss storskotet förrän den är i vindögat. När det blåser hårt är detta en nödvändighet – passa bara skotet noga. Håll det i näven om det är små marginaler och släpp det inte förrän båten går över stag.
Fäst storskotet lugnt under halepinnen i lä innan seglet fyller för nästa bog.
Under tiden har klyvaren/focken bräckt och när man märker att båten är klart  över stag rycker man loss klyvarskotet och sträcker snabbt upp skotet i lä.

Unvik att stå upp i en mindre båt vid denna manöver. Sitter du på aktertoften lär du dig snart att parera rorkulten med kroppen och har båda händerna fria för skoten.
Segla med lugna roderrörelser och vricka inte md rodret, eftersom det knappt hjälper.